lo89a

Jag är egentligen ganska orädd. Jag är inte rädd för mörka skogar (bortsett från älgarna i den) eller ensliga mystiska hus. Det är överskattat att kolla på skräckfilm för jag blir aldrig rädd. Spindlar och spöken skrämmer mig inte heller och helt ärligt tror jag faktiskt att jag skulle överleva även om en gädda bet mig i foten när jag simmade. Älgar, fiskar som bits när man simmar och galna katter är inte rädsla på riktigt. Jag är rädd för två saker, först är jag rädd för cancer (jag hatar cancer) och sedan är jag rädd för att vakna upp och inte vilja leva längre. Det är jag nog allra räddast för, att bli deprimerad och inte kunna känna någon mening eller glädje med att leva. Men det finns egentligen ingen mening med att gå runt och vara rädd, ingen av de 2 sakerna går att göra något åt. Även om jag önskar att det fanns ett botemedel mot cancer så att den kunde få brinna i helvetet!

Har varit på Åland hela helgen. Det var inte direkt någon nöjesresa utan begravning. Det var tungt och sorgligt men det måste ändå ha varit en av de finaste begravningarna någonsin. Så otroligt vackert! <3

När man lagat mat i 2 timmar och inbillat sig att allt ska bli sjukt bra, så bra att per Moberg förmodligen kommer känna lukten och kommer över bara för att få beskåda mästerverket, och så blir allt en total katastrof och köket ser ut som en krigszon.... Men jag vägrar ge upp, en vacker dag blir allt precis som jag tänkt mig och hela världen blir vacker!

Jag tänker väldigt ofta att jag borde skriva något här, jag hade velat skriva om Hongkong resan och om hur sjukt kul vi hade och om alla softa människor som var med. Idag hade jag velat skriva och beklaga mig lite över min hals och hur ont den gör och hur smaklöst all mat smakar men det är ju en sån världslig sak att man nästan måste hälsa sin mamma det. Det har iaf hänt massa roliga grejer, det har funnits mycket att skriva om men varenda gång jag ska göra det kommer verkligheten i kapp, för hur mycket roligt som än händer, hur mycket jag än sysselsätter mig med så kommer sorgen alltid jaga i kapp mig. Men det är väl så här livet är... Jag vill bara så gärna tro att allting händer av en mening men det är svårt att förstå meningen med att att unga människor mister livet i en hemsk sjukdom, det kan omöjligt finnas en mening med att mina bästa vänner förlorat sin mamma, att vi förlorat en underbar människa och vän. Men den här månaden har bevisat att sorg och glädje går hand i hand genom livet.. Och alla underbara minnen lever kvar, för alltid <3

Det har varit lite luddiga dagar, det är dimmigt liksom men nu så ska jag iaf åka till hongkong! Tror att det kommer bli sjukt bra, har dock inte koll på någonting, rotade precis fram mitt pass och packade precis klart. Förberedning är inte min starka sida :) Vet absolut ingenting om hongkong heller men som sagt, det blir superduper!