lo89a

Har precis tittat klart på Blood Diamond. I cried and cried like a bitch, och till skillnad mot Titanic så grät jag inte för att Leo var för snygg för att dö. Det här var verkligen äkta känslor, jag grät för att livet verkligen är så här jävligt och för att det är vi själva som är helt fucked up och gör sån här skit. Tänk att det finns människor som tycker att dom är mer värda bara för att dom är vita?! Jag vill nästan spy när jag tänker på det. Jag kommer aldrig förstå eller acceptera folk som är rasister. I grund och botten är alla lika, vi råkar bara vara lite mer lyckligt lottade här borta i svea rike som kan leva vårat fisljumna liv och känna oss glada över att inrikesnyheterna är så tråkiga att man vill knarka ihjäl sig. Jaja jag kan i allafall lova att vad som än händer i mitt liv så kommer jag aldrig rösta på Sverige Demokraterna (inte sossarna heller, hehe). Jag hoppas att det kommer en dag när allt ser annorlunda ut, när jag öppnar ögonen och allting jag ser är ljus. Nu verkar det nästan som att jag förväxlar fred och frihet med döden. När jag dör hoppas jag att jag känner den där totala friheten, då ska jag sucka lyckligt och tänka att äntligen får man lov att vara fri!!